annalinnealjung

Att leva med konstant smärta är inte alltid så lätt. Att inte kunna göra saker som alla andra gör och att inte kunna prestera sitt bästa gör allt mycket svårare. Ens gränser sätts verkligen på prov, till och med dom gränserna som man inte trodde man hade uppnår man ibland.

Att acceptera och kunna leva med smärtan är svårt, men det är nog det enda sättet för att kunna kämpa vidare. Man måste kunna acceptera att man har ont, att det är många saker man får stå över och att man ständigt får ta medicin och blodprov. Men det är svårt!

Ibland undrar jag vad det är som får en att kämpa vidare och gå igenom så mycket? För ibland orkar man inte mer och vill bara ge upp. Det känns som att vad man än gör så tjänar det inget till. Det finns så många frågor som det inte finns nått svar på. Hur kommer framtiden se ut? Kommer mina barn få samma? När ska det bli bättre? Kommer det nångång bli bättre? Ja alla dessa frågor gör mig galen för det finns inget svar på dom. 

Det svåraste jag har gjort i hela mitt liv är att kunna acceptera detta. Fortfarande har jag inte accepterat de helt, men vad har jag för val? Livet är verkligen livsfarligt, inte en jävel har överlevt!

Såhär såg mitt knä ut första gången de "bröt ut" och efter operation

(För er som inte förstår nått och undrar vad det är jag pratar om. Så kan jag säga att jag har reumatism. En ledsjukdom. Det gör så att jag har ont i mina leder. Mina leder "stelnar" när det är kallt. Och allt är bara dubbelt så jobbigt. Förhoppningsvis tror dom att det kommer växa bort i o med jag har fått de när jag va så pass ung)